11/01/2005 4:14:29 pm
Enpartistatens indiskreta arrogans. I Stockholms Stad har de senaste veckorna enpartistaten fått ytterligare färska illustrationer. Socialdemokraterna föreslog lönelyft på 15 % för sina tre politiskt tillsatta - socialdemokratiska - stadsdelsdirektörer. SACO-kollektivets löner skulle dock i snitt öka med blott 2,95 % innevarande år. Den borgerliga majoriteten motsatte sig detta, inte minst eftersom ingen diskussion ens fick föras. Även majoritetens stödpartier ville ha en återremittering av ärendet. Vad gör Maktpartiet (s) då? Jo, de låter en ledamot i det utskott där beslutet ska fattas - som råkar vara dotter till en av stadsdelsdirektörerna - sitta kvar på mötet för att uppnå majoritet. I annat fall hade en mp-suppleant trätt in och återremittering hade fått majoritet. Nu blev det jämnt, varpå ordförandens - Leif Rönngren (s) - röst avgjorde och beslutet gick igenom. Detta brott mot kommunallagen har anmälts till Länsrätten av Lotta Edholm (fp). Först nu, flera veckor senare, kom ett nytt sammanträde att riva upp beslutet och de tre direktörerna fick lönelyft på 2,95 %.

Detta är inte en argumentation mot rejäla lönelyft när det är motiverat. Det är ett exempel på hur Maktpartiet styr, med arrogans inte bara mot oppositionen utan mot lagen. De gynnar sina egna med skattebetalarnas pengar, tusentals personer med en liten röd partibok avlönas på det viset. Ofta dessutom för att de inte har annat för sig, som följd av inkompetens. Maktpartiet har till sitt förfogande resurser som är många gånger större än de andra partiernas sammantaget. Utöver det använder de alltmer skattebetalarnas pengar via myndigheter, verk, nämnder och tjänster för att koppla greppet än hårdare. Det måste få ett slut.

11/01/2005 10:10:47 am
Health Care Marxism. In the latest edition of Foreign Policy, there is an interesting article on future health care with the headline "A Prescription for Marxism":

"Karl Marx may have suffered a second death at the end of the last century, but look for a spirited comeback in this one. The next great battle between socialism and capitalism will be waged over human health and life expectancy. As rich countries grow richer, and as healthcare technology continues to improve, people will spend ever growing shares of their income on living longer and healthier lives. ... U.S. healthcare costs have already reached 15 percent of annual national income and could exceed 30 percent by the middle of this century?and other industrialized nations are not far behind. ... A little redistribution won?t suddenly transform the United States into a failed, Soviet-style ?workers? paradise.? But as health costs creep up to, say, 25 percent of national income, things get more complicated. Americans would see their tax bills more than double, while total taxes could reach 75 percent of many Europeans? income. With oppressive tax burdens and heavy state intervention in health?already the largest sector of the economy?socialism would have crept in through the back door."

As we get richer, we want to live longer and healthier lives. Nothing can be more important. Is then Marxism - government monopolies - the best way to achieve that? In Sweden, and most of Western Europe, we can see the results and the answer must be no. It is free enterprise, free choice and free competition that will - again, as ever - bring us what we demand. The battle of ideas goes on!
Read the entire article here - >

11/01/2005 9:54:13 am
Inte från min bok:
"Det största hotet mot välfärden är att försöka hålla fast vid dagens system. ... Politikerna har utlovat förmåner, utan att ta hänsyn till samhällsekonomin. ... Nu gäller andra förutsättningar, där pengarna inte räcker till. ... Paradoxen är att ju mer inkomsterna stiger, desto svårare blir det att finansiera den offentliga välfärden. Ekonomisk tillväxt räcker inte för att lösa problemet. Vad som behövs är fler arbetade timmar i den privata sektorn eller att välfärdstjänsterna kan utföras på effektivare sätt. ... Samhället har förändrats sedan välfärdsstaten byggdes upp. Värderingarna är inte lika enhetliga, familjerna är instabilare och människor flyttar mer över nationsgränserna."

Professor Assar Lindbeck i Dagens Nyheters specialbilaga inför 2005. Han påpekar också att problemen inte är isolerade till Sverige utan är likartade i hela Västeuropa, samt att skattefinansiering inte räcker för framtidens välfärd utan annan finansiering krävs.

Såvitt jag vet har han inte läst min bok "Sagan om välfärdens återkomst", som kom i oktober och skrevs under senvåren 2004. Men analysen är identisk. Att landets tyngste ekonom har denna uppfattning borde bidra till mer debatt och omprövningar.
Läs bilagan, s. 6-7 om välfärd (pdf) här - >

11/01/2005 9:39:15 am
A Third Would be Enough. According to the Financial Times, the latest edition of the Central Bank Directory shows that there are over 52 000 people employed at Central Banks in the Eurozone. And only 1300 of these actually work for the ECB! In 8 of the 12 euro countries the National Central Bank has more employees than the ECB. That means there are 17 central bankers for every 100 000 eurozone citizens. Compare this with the number of central bankers in the world′s largest country, China - only 2200. Clearly, it is time to cut down the number of people at National Central Banks, especially the really over-sized ones like that of France. The Central Banking system of the eurozone has been a compromise between centralisation and de-centralisation, which is unnecessary. It is about time to make the system more slim. There may be some comfort in the fact that the Russian Central Bank employs over 80 000 people, but of course we should aim for the top and not the bottom.