14/01/2006 11:51:48 am
Lindgrens slutreplik. En diskussion som Anne-Marie Lindgren påpekade skulle handla om värderingar blir i hennes slutreplik i Europaportalen främst en fråga om ekonomisk analys i tre akter. Nu är det inte fråga om vad som är moraliskt rätt utan vad som kan anses fungera. Således hänvisar Lindgren till auktoriteter som OECD, Financial Times och Moderaterna för att försvara dagens system med stor stat.

Lindgren kan tydligen inte läsa innantill. Hon påstår att sänkta skatter inte ger lägre tillväxt, att det är "en dogm". Åter vill jag hänvisa till de 25-30 referenser jag har i det kapitlet i min bok, från flera av världens tyngsta organisationer och forskare som säger motsatsen. Om jag har rätt skulle Sverige ha lägst tillväxt i världen, säger hon. Nej. Allt annat lika ger hög skatt låg tillväxt. Ett land kan delvis kompensera för de höga skatternas negativa effekt med andra goda sidor, vilket Sverige delvis gör. Men inte tillräckligt; som bekant har idag 14 EU-länder högre tillväxt än vi. Allt annat lika ger låg skatt alltid högre tillväxt.

Det är precis vad Financial Times skriver i den ledare Lindgren citerar. De skriver att om ett land gör ett antal kompenserande åtgärder så bör höga skatter inte vara "alltför betungande". Det vill säga: de har en negativ effekt, men den kan lindras.

Vidare försöker Lindgren förklara bort den höga tillväxt vi nu ser i så många andra länder än merparten av västra Europa. Börjar ett land på en låg nivå så blir förstås tillväxten stor i procent, framhåller hon. Men det finns för det första ett antal extremt fattiga länder utan tillväxt. Alltså är tillväxten där inte alls bara självklart hög utan är ett mått på konkurrenskraft. För det andra har världens rikaste land, USA, fortfarande hög tillväxt i procent.

Man får intrycket att det finns två sätt att försvara den stora staten: förklara bort dess (uppenbara) brister, och att förklara bort andras framgångar. Båda sker ofta med svaga argument. Och båda är lika långt från verkligheten. Mer eller mindre hemsnickrade teorier och index tar inte bort bidragsberoende, få i arbete, låg tillväxt, vårdköer, sämre resultat i skolan, dålig integration - med mera.

Lindgren återkommer på slutet till principer. Först påpekar hon åter att Kina än så länge är ett på många sätt auktoritärt land. Så är det tyvärr. Men den ekonomiska friheten är ett faktum, liksom de ökningar av levnadsstandarden för hundratals miljoner människor den har lett till. Det är ändå bättre än att både ha politisk och ekonomisk diktatur. Eller anser Lindgren att det var bättre i Kina på Maos tid?

Och hon påpekar att alla samhällen kräver visst samarbete, en del saker måste göras gemensamt. Ja, självklart, jag har inte förordat att vare sig avskaffa staten eller förbjuda samarbete. Men det som staten måste göra är avsevärt mindre än i dagens västra Europa. Och väldigt mycket samarbete kan ske på frivillig grund - även inom välfärd och trygghet.

Slutligen påpekar hon - i syfte att kritisera andras framgångar - att tillväxten må vara hög i ett antal länder jag lyfter fram, men den sociala nöden har ökat i t ex Öst- och Centraleuropa. Fel i sak - igen, måste jag säga. I f d Sovjetunionen och Öst- och Centraleuropa - 27 länder - har fattigdomen minskat med 40 miljoner människor bara mellan 1998 och 2003. En fri ekonomi främjar också frihet och välfärd för de som har det sämst.