28/11/2005 8:08:29 am
Nej till euro orsak till traditionalism? Nu i januari kunde Sverige ha infört euro som betalningsmedel om det hade blivit ja i folkomröstningen 2003. De ekonomiska och politiska konsekvenserna av att så inte blev fallet kan diskuteras. Det finns både plus och minus, men mycket är för tidigt att dra slutsatser om. Att regeringen lyckades prata ned räntan och kronan är tydligt, men ännu vet vi inte om det blir en del av en trendmässig försvagning. Att utländska investeringar i Sverige har fortsatt minska sedan 1999 är också tydligt, men huruvida euro eller ej har spelat in kan inte sägas säkert.

En mer direkt konsekvens kan vara en av de mer indirekta: folkomröstningens inverkan på det politiska landskapet. Även där finns både och; att "etablissemanget" med S i spetsen led ett nederlag var i sig positivt. Men det som huvudsakligen präglar dagens debatt och politik är en inåtvänd, självförhärligande, traditionalism. Allt är bra som det är, inget ska ändras. Och det kan mycket väl ha sin orsak i folkomröstningen.

Ja-kampanjen kan med rätta kritiseras för både det ena och det andra. Men det var per definition ett ja som stod för förändring och nej för det bestående. Argumentationen var att ja är ett naturligt steg i en globaliserad värld, särskilt för ett öppet land som Sverige. Mot detta stod budskapet att Sverige redan är bäst, vi behöver inte förändring utan mer självständighet och oberoende. I all enkelhet, bortsett från otaliga variationer och mer detaljerade sakargument.

En mycket tydlig majoritet röstade nej. Och det finns sakskäl för det. Men det var nog få som röstade vare sig ja eller nej som främst vägde de möjliga tillväxteffekterna som följd av minskade transaktionskostnader mot de eventuella stabiliseringspolitiska riskerna, trots allt. Många satte frågan i ovan beskrivna större sammanhang. Utfallet blev en bekräftelse på att självbilden är att vi redan är bäst (inte minst inom välfärd, jobb och tillväxt), att vi inte behöver förändring och borde bestämma mer själva.

Politiker som vill vinna val kan inte gå på tvärs mot majoritetens självbild och syn på framtiden. De kan önska att situationen vore annorlunda och välkomna andra aktörers insatser för att skapa en annan självbild och ökad vilja till förändring. Men de kan inte utföra det mesta av det själva. Nu har vi en regering som inte har några förslag annat än mer av samma, som ständigt vill vinna stöd på att påstå att vi redan är bäst, som skrämmer med det utländska. Och vi har en opposition som gör allt för att visa att de inte står för någon betydande förändring.

Sådana indirekta effekter av en folkomröstning är möjligen inget relevant argument i en valsituation, men det måste vara en del i analysen av dess följder.