30/08/2005 6:49:45 pm
Kollektivavtalsfantast? Utfrågningen av Gunilla Carlsson, moderaternas vice partiledare, i Korseld på SVT 24 blev en givande tillställning. Vi talade mycket om hur "De nya moderaterna" ser på arbete, arbetsmarknad, skatter och ersättningar. Den andra utfrågaren, Magdalena Streijffert, ordförande i s-studenterna, gjorde sitt bästa för att få även den nuvarande försiktiga moderata politiken att framstå som ett gigantiskt systemskifte i riktning mot undergången.

Gunilla Carlsson kallade sig "kollektivavtalsfantast" på den moderata stämman nyligen. Med detta menade hon - påpekade hon idag - att hon hellre ser frivilliga avtal på arbetsmarknaden än statliga lagar. Men alternativet till att staten styr är inte att facket eller kollektivet gör det. Alternativet är att vem som helst frå träffa vilka avtal som helst, kollektiva eller ej. Idag har vi dessutom både lagar och kollektivavtal. Och den enskilde måste tillåtas stå utanför kollektiva avtal - vilket Gunilla höll med om.

Att "De nya moderaterna" vill sänka skatten för svenska låginkomsttagare, idag högst beskattade i världen, är bra. Men att de vill behålla den progressiva inkomstskatten, inklusive värnskatten, så att det inte lönar sig för en låginkomsttagare att utbilda sig och arbeta mer är desto sämre. En annan - relaterad - poäng från min sida var att varken Gunilla eler Pär Nuder bör bestämma nivån i socialförsäkringarna - det borde den enskilde själv göra. Vill man ha en hög nivå i ersättning borde man köpa en sådan försäkring. Staten borde bara stå för ett grundutbud - vilket skulle göra massiva skattesänkningar möjliga så alla kan köpa sin privata välfärd och trygghet.

De nya moderaterna har lagt om politiken. Den är mindre förändringsbenägen. (Läs Reinfeldts inledningstal på stämman här.) För mig som tyckte att de var i försiktigaste laget förut är det fel riktning i sak. Å andra sidan måste man inse att människor kan skrämmas av löften om stora förändringar. Det är svårt att bli vald på att lova allt på en gång. Uppgiften att verka för större förändringar, av t ex opinionsklimatet, faller på andra (som Timbro) mer än partier. Risken är däremot att en delvis ny politik och retorik skapar en negativ spiral där alla förändringar försvinner och tunnas ut. Och ännu ett förvaltande maktparti är det sista Sverige behöver.

Se Korseld här - >