25/07/2005 9:38:49 am
Förtryckarnas leende försvarsadvokat. Ali Esbati, kommunistisk f d ordförande i Ung Vänster och numera bloggare, är ett intressant fenomen. Han kan skriva långt som en telefonkatalog och föra en ojämn brottningsmatch med språkliga finurligheter, men likväl säga noll och intet. Esbatism = konsten att framföra ett budskap utan att själv ta ställning. Tricket är att beskriva en fråga, ett utspel eller en händelse på ett sätt som passar den egna verkligheten. Och - viktigt - ett litet försök till humor som nog avses göra försvar av allehanda förtryckare lite lustigare.

Nu senast har han omsorgsfullt prickat in kritik av meningsmotståndare på deras semester. Ett långt och osammanhängande alster där språket åter tar kommandot över ett eventuellt innehåll - där jag verkar vara huvudperson - publicerades nyligen. Rakt ur luften plockas påståenden som att vi på Timbro skulle önska en återgång till 1800-talet. Ja, ack. Mer originell än sådana slitna plakattexter blir just inte denna ironi.

Men. Den som söker skall finna. Det verkar finnas en ansats till innehåll på en punkt (möjligen en överdrivet välvillig tolkning). Esbati är kritisk till att jag påstod att feministernas kritik mot Lindex kampanj "We love bottoms" i grunden är en kampanj mot att män tittar på vackra kvinnor. Han beskriver min ståndpunkt som att kraven på bl a lika lön för män och kvinnor skulle bestå i "en obändig vilja att förneka Johnny Munkhammar och andra människor (som råkar vara män) den naturrättsligt givna friheten att se rumpor presenterade just som saluförda produkter på jättetavlor".

Mja. Så stod det inte. De många kommentarerna på hans inlägg visar att läsare inte är så korkade att det går att vantolka hur mycket som helst. Lika lön för lika arbete för män och kvinnor instämmer jag självklart i. Och det är inte vad de som kampanjar mot Lindex - eller H&M eller andra - skanderar. Det ena är krav på att individer ska ha lika möjligheter oavsett kön (bra!), det andra är krav på att män inte ska titta på vackra kvinnor (mindre bra). Vi ska inte ens vilja att kvinnor ska vara vackra (på de otaliga sätt vi kan anse dem vara det) förefaller det. Precis som om jag skulle vilja hindra kvinnor från att se Troja med Brad Pitt bara för att han anses vara hästlängder snyggare än jag.

Det sistnämnda är ett smålöjligt krav grundat på en bisarr moral med orimliga konsekvenser i sin förlängning. Men låt mig inte tråka ut Ali Esbati med att föreslå ett bemötande av en ståndpunkt i sak.