18/09/2008 9:40:21 am
Metoder för samhällspåverkan. Mattias Svensson påpekar i ytterligare ett blogginlägg att undertecknad inte kan läsa. Därpå refererar han min uppfattning som att det är liktydigt med att "göra ingenting" att stå utanför partipolitiken. Första meningen i min artikel om regeringen och mitt medlemskap i moderaterna lyder:

"Nya idéer och intressanta förslag framförda genom opinionsbildning är en viktig metod för att bidra till ett friare och öppnare Sverige."

Vem är det som inte kan läsa? Vem är det som ägnar sig åt sidospår? Jag har otaliga gånger talat och skrivit om vikten av oberoende analyser och opinionsbildning. På Svenskt Näringsliv tog jag strid för detta mot en då naiv ledning.

Jag anser att det arbete som görs av många oberoende aktörer är centralt, även mycket som Mattias gör. I olika egenskaper har jag ägnat mig åt det. I hög grad fokuserar mitt företags verksamhet på det. I min bok finns ett långt kapitel om detta. Så till andra meningen i min artikel:

"Men allt formellt politiskt inflytande i en parlamentarisk demokrati kommer alltid att gå via politiska partier."

Till sist finns avgörandet i den politiska makten, som bygger på partierna. Jag skulle vilja vara med och påverka även där. Inte som den enda vägen, men som ytterligare en väg. Där råder andra villkor, men påverkan är inte omöjligt. Dock har Mattias rätt i att jag har påstått att något är resultatlöst. Från min blogg igår:

"Att stå utanför och använda alla överord man kommer åt är enkelt - och resultatlöst."

Inte bara att stå utanför partierna, således, för det kan leda till påverkan. Men att stå utanför och ständigt överträffa sig själv i invektiv om hur kasst allting är - det är resultatlöst. Det är enkelt och bekvämt, men få kommer att lyssna.

Som oberoende aktör har jag kritiserat regeringen vid en rad tillfällen, och kommer att fortsätta så. Men jag skulle också vilja testa möjligheten att påverka inifrån i den frihetliga riktning jag tror Mattias också uppskattar. Då måste man stå för det man tror på. Och en strategi för påverkan är att uppmärksamma det som är bra och bygga vidare på det.

Mattias nämner CPS och IEA i Storbritannien, tankesmedjor jag känner väl. IEA gav ut min bok The Guide to Reform tillsamamns med Timbro. (Som, helt i deras anda, har lett till att jag har agerat rådgivare till en rad politiker i olika länder.) Mattias har vidare har helt rätt i att idéer från tankesmedjor bör inspirera politik.

Så vari ligger då felet att som idéburen och oberoende aktör också vara medlem i ett politiskt parti? Och vari ligger skillnaden gentemot det brittiska exemplet?

Slutligen, huruvida regeringen har gjort mest bra eller dåligt. Min artikel betonade mycket av det som är bra, men allt är inte bra och kommer aldrig att vara det. Till och med personer som Thatcher, Churchill och Gripenstedt - som jag antar att både Mattias och jag anser gjorde stora insatser - hade en hel del på minuskontot. Skulle vi på den tiden ha kallat dem usla och velat byta?