04/10/2006 1:52:05 pm
Jobben. I Dagens Nyheter idag sågar EU-parlamentarikern och f d VU-ledamoten Jan Andersson (s) det egna partiets valstrategi och Göran Perssons ledarskap. På den sista punkten skräder han inte orden och har säkert helt rätt. I den större frågan lyfter han, som alla andra, fram det faktum att det inte fanns en politik för jobben som det stora generalfelet.

Detta påstående må vara sant, men bör också nyanseras något. För det första kunde det inte finnas en politik för jobben eftersom alla fungerande jobbreformer har motarbetats av socialdemokratin. Dessutom skulle nya förslag för jobben vara ett indirekt erkännande av att de hade misslyckats i denna fråga.

Men bortsett från detta kan konstateras att socialdemokraterna inte yttrade något annat om jobben i valen 1998 eller 2002 heller - men lyckades då sitta kvar. Från partiledningens perspektiv fanns nog all anledning att tro att det kunde fungera nu också, särskilt om högkonjunkturen skulle börja ge några nya jobb. Vad var då skillnaden mot förut?

Enligt min mening att medborgarna inte delade verklighetsbilden. Det går inte alls bra för Sverige. Väldigt många har inte jobb utan står utanför. Det är dags för förändring. Och varför uppstod denna känsla nu? Jo, för att socialdemokratin förlorade kampen om verklighetsbeskrivningen.

Många röster berättade hur det verkligen står till - inte minst mer otippade, som Jan Edling. Media skötte sin granskande uppgift gentemot regeringen något bättre än förr. Med mera. En annan verklighetsbild än regeringens etablerades. I desperata ögonblick mot slutet av valrörelsen började regeringen försöka anpassa sig till detta och lägga fram förslag. Men då var det för sent.