09/01/2006 11:05:24 am
Kommentarer till kommentatorerna. De senaste dagarna har olika typer av kommentarer till ett par av mina olika debattinlägg presenterats. De förtjänar, av varierande skäl, ytterligare kommentarer från mig.

Samtidigt som en känd bloggare frågar om undertecknad är en "evig optimist" påstår en annan att min verksamhet är "smutskastning" - apropå intervjun i The Guardian. Den sistnämnde presenterar sig som ett "barn av välfärdsstaten", något som inte direkt stärker dess ställning i mina ögon. Han anser att min kritik av den stora statens effekter - som bidragsberoende, arbetslöshet, låg tillväxt och sämre välfärd - är att vara "emot Sverige". Förutom att det är minst sagt förmätet att se socialism som synonymt med Sverige är det att vara extremt dåligt påläst. Jag har sagt och skrivit otaliga gånger att min kritik mot hans samhällsmodell är till för att göra Sverige - och Europa - bättre. Och det vill man bara om man i grunden gillar landet. Min motfråga är naturlig: vad har vänstern emot Sverige, som helst döljer problemen - för att behålla makten - med följd att de inte kan lösas och landet aldrig kan bli bättre?

Tidningen Nyliberalen, denna breda kyrka, har i senaste numret recenserat min bok "Sagan om välfärdens återkomst". Recensenten Evelina Lorentzon refererar boken korrekt och har en synpunkt på en rubrik. I sista stycket frågas vilken målgruppen för boken egentligen är och kritiseras att den inte bemöter motargument. På den sista punkten är jag uppriktigt förvånad. Jag anser att hela boken är ägnad att - med fakta, inte ideologi - besvara alla argument för den stora staten. Vilket motargument tas inte upp? Målgrupp då. Ja, när hela det politiska spektrumet sluter upp till stöd för den stora staten behövs en röst som säger något annat. Den första målgruppen blir de reformvänliga som behöver en annan riktning och starka argument. Den andra är tvivlare som söker förklaringar. Av ca 45 föreläsningar om boken kan jag säga att dessa grupper uppskattar den mest.

Andreas Bergh, fil dr och välfärdsforskare på Ratio, tog upp tråden på sin blogg från min kommentar på SvD:s ledarsida om att man bör få välja ersättningsnivå i socialföräkringarna (och även välja att försäkra sig privat istället för hos Försäkringskassan). Han gör en intressant ansats till konsekvensanalys, som han beskriver som en tentamensfråga i offentlig ekonomi (troligen långt bortom min kompetens). Bergh tar dagens system som utgångspunkt och undrar hur vi för det första lämnar detta och för det andra mer precist hur det nya ska se ut. Reformstrategier kan förvisso diskuteras, och den svenska pensionseformern kan vara en förebild, men fråga två är möjligen mer central. Ska nivån på premien följa ett snitt eller den individuella risken? Inom det offentliga systemet, vill jag tillägga. De som går till en privat marknad ska naturligtvis kunna välja fritt i det utbudet, där det lär uppstå både individuella- och grupplösningar. I det offentliga systemet kan jag se poängen med att inte högriskgruppen står för alla kostnader själv. Samtidigt bör det finnas ett incitament att inte ställa till livet och andra får ta alla konsekvenser. Möjligen bör det offentliga systemet - för dem som väljer det - vara en blandning, men där ersättningsnivån ändå har en konstant marginaleffekt. Denna diskussion är spännande, och är ett tecken på idéns styrka och vikten av reformer som gör det möjligt att välja bort staten.