18/03/2011 9:30:03 pm
Europeiska unionen. Frågan om Datalagringsdirektivet, som Riksdagen röstade om i veckan, fortsätter engagera. Ett antal bloggar - får representeras av Johan Ingerö, i grunden klok och liberal - framställer det som att EU vill införa ett nytt Stasi, vilket rakryggade ledamöter borde ha sagt nej till.

Jag har kämpat per mail och Twitter för att försöka få dem att se frågan som den i själva verket var. Vi röstade inte ja eller nej utan ja (försenat) eller "skjut upp ett år". Att avstå helt fanns inte som valmöjlighet.

Sedan är det ingen undanflykt att man ogillar direktivet. Jag och andra gör det. Ifall det inte hade drivits fram av bland andra Thomas Bodström (S) på sin tid hade vi inte varit här. Moderaterna var emot då, vilket dessutom mjukade upp förslaget.

Direktivet beslutades i maj 2006. I oktober 2006 tillträdde Alliansen, med arvet att införa direktivet i svensk lag. Det är ju så att direktiv, till skillnad från rekommendationer och annat, inte kan ignoreras av EU-länder. De ska genomföras. Det påstås att vi brukar hoppa över direktiv, vilket inte stämmer. Vi har införlivat t ex arbetstidsdirektivet.

Det heter att man "gömmer sig" bakom EU-positivism. Trams. Gemensamma beslut inom EU blir dåliga lika ofta som i andra politiska församlingar. Men om man inte avser följa besluten ska man inte vara med. Då är enda konsekvensen att Sverige ska lämna EU. Eller ska kommuner få hoppa över riksdagsbeslut de ogillar?

För övrigt har jag absolut inget emot att säga ifrån internt när det är viktigt. Och definitivt inte med hänsyn till huruvida man blir återvald. (Att vara "intern kritiker" brukar för övrigt inte ge svagare stöd inför val.) Jag har inte som ambition att göra riksdagen till ett permanent uppdrag.