28/02/2011 7:30:14 am
Arvet efter Palme. Trots att jag bara var tolv år när statsminister Olof Palme sköts minns jag dagen väl. Vilket nationellt trauma! Händelsen var naturligtvis tragisk för hans närstående och en brutal händelse i vårt lands historia. En följd har blivit att vi inte har kunnat förhålla oss till Palmes insatser. Men det enda rättvisa är att bedöma också dem i historiens ljus.

Olof Palme var en intelligent och intellektuell person med stark karisma, stor retorisk förmåga och en udd som berörde. Än idag kan den som läser hans tal inspireras av perpektiven och de idébaserade resonemangen. Han förde också in världen i svensk politiskt medvetande.

Men mångas glorifiering av hans insatser skymmer mer än den belyser. Hans vurm för diktatorer som Fidel Castro, hans jämställande av USA och Sovjetunionen och högljudda retorik berövade Sverige det mesta av inflytande i västvärlden. Hans ekonomiska politik med kraftiga skattehöjningar, förstatliganden, löntagarfonder och ökad reglering bröt ett sekel av tillväxt.

Den första tiden av hans gärning präglades av de socialistiska idéernas genomslag, med skadliga konsekvenser. Den sista tiden administrerade han reträtterna från detta, ofta sent och begränsat. Sedan 1980-talet har Sverige återvänt till våra framgångsrika rötter och kraftigt ökat i ekonomisk frihet. Och oavsett hur man mäter - inkomst, välfärd, fattigdom, miljö - så är Sverige avsevärt bättre idag.

Våld är alltid förkastligt, inte minst mot ledande politiker. Olof Palme hade förtjänat att med tiden avgå, ta det lugnt och skriva memoarer. Hans parti hade lättare kunnat göra upp med socialismen och förnyelsen ta fart. Då hade Sverige kanske kunnat förbättras än snabbare.