Thursday 21/11/2024, 12:16:20
|
25/02/2008 10:48:40 am
Välfärdsstatens mentala fångar. Ofta i debatt med försvarare av en omfattande välfärdsstat, som Bengt Westerberg och nu senast Andreas Bergh, möts man av ett intressant argument: "Eftersom vi alla ändå behöver vård/omsorg/utbildning/pension så kan ju staten lika gärna sköta det."
Med ett statiskt ekonomiskt synsätt ser det kanske ut som att det i vilket fall måste bli en ekonomisk överföring från den enskilde till en leverantör av detta. Ingen skillnad om alla måste välja staten jämfört med om man får välja mellan stat, marknad och familj. Men det är naturligtvis en rad skillnader:
1. Man får just välja. Inte bara inom det statliga utbudet utan bredare. Får man behålla sina pengar kan man tacka ja eller nej till det staten erbjuder. Och man kan välja omfattning, inte bara variant. Vill man inte ha statlig sjukförsäkring kan man spara, investera, köpa privat, arvodera farmor - eller något annat.
2. Ett utbud som inte finns i ett samhälle där staten tar hand om välfärden skulle kunna växa fram. Försäkringsbolag, fackföreningar, organisationer - de skulle kunna erbjuda nya lösningar. Och eftersom kreativitet följer av konkurrens och mångfald skulle sådant som staten aldrig hade kommit på sannolikt uppstå.
3. I förlängningen uppnås sannolikt en rad dynamiska effekter. För det första får alla leverantörer incitament att locka kunder. Idag är vi alla bara besvärliga kostnader för staten. För det andra skulle konkurrensen sannolikt leda till ett bredare utbud och billigare tjänster.
Med andra ord skapar ett välfärdssamhälle - istället för välfärdsstat - inte bara mer frihet utan också bättre välfärd.
Från debatten med Andreas Bergh, som man nu också kan lyssna på här.
|
|
<-- Home
|
|