Thursday 21/11/2024, 12:57:20
|
20/09/2007 9:59:17 am
Borgs budget. Sveriges ekonomi utvecklas mycket starkt. Detta är dels en följd av en stark global konjunktur, dels en följd av goda ekonomiska institutioner - som makroekonomisk stabilitet, öppenhet mot omvärlden, avreglerade marknader och fungerande institutioner.
Men utvecklingen lär inte pågår i evighet, det finns problem och framtiden erbjuder utmaningar. Att genomföra reformer är lämpligt i goda tider, även om det alltid lockar att luta sig tillbaka och avstå. Är det då rätt inriktning på reformerna i dagens statsbudget?
Både ja och nej. Skattekvoten - de totala skatterna som andel av BNP - beräknas sjunka från 50,3 procent 2006 till 47,4 procent 2010. Den förra regeringen räknade med att komma ned till 49 procent 2009. I båda fallen beräknas skattekvoten sjunka framför allt som följd av att en mindre andel av BNP-tillväxten tas in i skatt.
I boken "Sänkt skatt är möjlig" (Timbro), som presenterades i oktober förra året, föreslog bland andra undertecknad att 3/4 av tillväxten inte skulle tas in i skatt. Då skulle skattetrycket nå 48 procent år 2010. Men vi ansåg att man skulle göra betydligt mer därutöver. Vilket alltså inte sker med den nuvarande inriktningen på den ekonomiska politiken.
Självklart spelar det roll hur man tar ut skatt och var. Men den totala mängden skatt är också relevant. Denna skattekvot avgör hur mycket politiker respektive medborgarna själva bestämmer i samhället. Och det totala skattetrycket spelar roll på sikt i en global ekonomi.
Det är bra att regeringen sänker skatten på arbete. Men det är inte bra att andra skatter höjs för att delvis finansiera detta. I synnerhet är det onödigt när svenska folket överbeskattas med cirka 90 miljarder kronor bara i år. Att mer osynliga skatter på arbete sänks och synliga som bensinskatten höjs lär förklara en hel del tapp i opinionen dessutom.
Mycket är bra i budgeten. Men ett mycket dåligt förslag är förbudet mot privata ersättningar vid sjukdom över 75 procent. Att en borgerlig regering på det viset reglerar privata avtal och begränsar medborgarnas frihet är förvånande. Särskilt mot bakgrund av de många utredningar som har pekat på det framtida behovet av mer privata lösningar - för konkurrens och trygghet. Och var går gränsen i förlängningen - ska man inte heller få använda eventuella besparingar om man blir sjuk?
Staten ska inte skapa incitament mot arbete, helt rätt. Därför ska skatter och bidrag sänkas. Men sedan måste arbete vara frivilligt, inte ett tvång. En borgerlig regering ska inte tvinga människor att arbeta. Den bör göra det möjligt och se till att staten inte bestraffar arbete.
Den typen av förslag är fel i sak. Med all sannolikhet bidrar de också till förvirring hos medborgarna. Är detta en regering för sänkt skatt eller inte? Är det en regering för valfrihet eller inte? Regeringar i länder som verkligen har lyckats reformera har varit påfallande konsekventa i handling och kommunikation. Där finns lärdomar.
|
|
<-- Home
|
|