16/10/2006 5:01:03 pm
Blå avgång. Många har önskat att jag ska kommentera debatten om de två ministrarna Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò. Detta har jag avstått från, inte minst för att detta i mitt tycke inte direkt tillhör topp tio bland intressanta frågor att följa. Men det finns en del värt att understryka.

Det är naturligt och självklart att de främsta företrädarna för den exekutiva eller lagstiftande makten i en demokrati granskas. I mitt tycke finns goda argument för att detta ska ske på parlamentarisk basis avseende ministrar, med öppna utfrågningar och inte bara i media.

Den som till äventyrs någon gång i livet har gått mot rött ljus, parkerat fel, missat betala en räkning i tid eller betalat grannpojken svart för gräsklippning bör kunna redovisa det. Men det vore onekligen intressantare om granskningen mer handlade om vilken politik ministrarna tidigare har gett utryck för inom sina nya ansvarsområden.

Två personer som har varit utanför partipolitiken en längre tid och med stor kompetens kommer nu inte att tillföra regeringsarbetet denna kunskap. Även om det finns skäl till synpunkter på deras krishantering är detta beklagligt och det går inte att kräva politiker med ett fläckfritt liv.

Den förra regeringens skandaler har varit av en annan art; i flera fall har socialdemokraterna missbrukat den offentliga makten. Mot detta ska inte finnas någon tolerans. Att däremot, till exempel, den förre statsministern bygger en herrgård finns ingen anledning till kritik emot.

I Cecilia Stegö Chilòs fall använde en bidragsberoende kulturvänster, som ogillade hennes ståndpunkter, den mediala uppståndelsen till att bli av med en stark minister. Istället för att bemöta hennes politik i sak gladdes de åt hennes tidigare misstag - då slapp de debatten. Däri ligger en stor feghet.

Den nya regeringen skulle tillsätta 22 statsråd på någon vecka. Eftersom det var så länge sedan det var borgerlig regering hade de flesta ingen regeringserfarenhet. Det ligger en risk i att utnämna så många helt nya, en större risk än socialdemokraterna någonsin har behövt ta eftersom de aldrig har varit så länge i opposition.

Den nya regeringens arbete har inledningsvis överskuggats av dessa personfrågor - detta till den okonstruktiva och populistiska oppositionens stora nöje. Förhoppningsvis innebär avgångarna och statsbudgeten mer fokus på politik framöver.